Skrikande unge

Igår morse när jag åkte tunnelbana till jobbet, som jag alltid gör, fanns där en småbarnsmamma med tillhörande ungjävel i en barnvagn. Ungjävelen skrek allt vad den kunde "bläbläbläbläbläblä" om och om igen.

Jag, som är van att läsa min metro i godan ro, satt och fullständigt kokade över att mamman inte gjorde någonting åt helvetet. Jag började dagdrömma att jag gick fram och slog kvinnan med knuten näve i ansiktet ett flertal gånger för att ge henne samma plåga som hon gav mig. Därefter böjde jag mig över unghelvetet och skrek "bläbläbläbläblä" för full hals och sen avslutade jag med att lägga en snorblaga mitt i plytet på den lilla jävelen.

Jag vaknade ur mina dagdrömmar när tågtanten sa min station i högtalarna. Jag gick lugnt ut ur tåget utan att säga nått, eller ens visa någon irritation, mot småbarnsmamman. Det är den spärren som skiljer mig mot en galning. Om jag inte hade drömt om det kanske jag hade utfört handlingen? Då hade man varit förstasidestoff på Aftonbladet...